Problemen med bostadsbrist finns idag mer eller mindre i
nästan alla Sveriges kommuner. I en kommun som Varberg, som har en mycket stark
tillväxt, är problemet snarast gigantiskt. Vi har en kötid på en bostad i det
kommunala bostadsbolaget på i snitt ca sex år. Inne i staden är det så mycket
som över tolv år. Vi har under ett stort antal år haft problem att komma igång
med bostadsbyggnationen. Detta beror delvis på att varit svårt att få fram
detaljplaner i den takt som krävts, vilket i sin tur i stor utsträckning har
sin grund i det regelverk och den lagstiftning som styr planarbetet. Detta
gäller inte minst de oerhört långa överklagandetider som finns när nya
detaljplaner skall antas. Den nya lagstiftningen har knappast förenklat detta. Här måste regeringen sätta in betydligt mer
resurser för att minimera överklagandetiderna.
Regelverken är i sig ett problem, men det totala stoppet av
att bygga nya hyresrätter kom när regeringen ändrade bostadspolitiken och tog
bort de få stimulansåtgärder som fortfarande fanns kvar när det gällde
byggnation av hyresrätter. Det var då den snabba ökningen av kötiderna
startade. För Varbergs del gick vi från redan mycket långa kötider till en
fullständigt ohållbar situation. Detta tillsammans med ett antal andra
förändringar i bostadpolitiken, har varit en mycket medveten politik för att
totalt marknadsanpassa hela bostadmarknaden. Denna politik har även inneburit
att det är svårt att få en omsättning totalt sätt på bostadsmarknaden.
Det är dags att ändra den politik som förts inom
bostadsområdet. Vi måste åter skapa en bostadspolitik som i grunden bygger på
de behov som finns. Våra ungdomar måste kunna skaffa en lägenhet medan de
fortfarande är ungdomer. Familjer som separera skall inte behöva flytta hem
till sina föräldrar, syskon eller vänner för att det inte finns möjlighet att
ge en förtur till en bostad. Hemlösheten bland missbrukare och psykiskt
funktionshindrade får inte fortsätta att växa, utan den måste tvärt om
minimeras. Alla har rätt till en bostad och en bra politik på detta område
innebär också att vi smörjer möjligheten att byta bostad och att vi därigenom
ger kommunerna och landet möjlighet till en snabbare tillväxt.
Jana Nilsson, Oppositionsråd Varberg (S)
Rekommenderad läsning: The Scandinavian
Pumas om att Fas 3 är i Europadomstolen..., Göran
Johansson om en senfärdig regering..., Peter
Johansson om att riksdagsledamoten Lars Beckman (m) vill tysta kritisk
högskolerektor..., Alliansfritt
Sverige om att sex av C-distrikten vill skrota alliann, Martin
Moberg om är det viktigt med rätt till en bostad...?, Helga von
Pitbull om det egna racet.
Rekommenderad medialäsning: Arbetarbladet 1, 2, Dagens Arena, Norrbottens Kuriren, Östersunds Posten, GP, Allehanda, Aftonbladet 1, 2, Norrköpings tidningar, Trelleborgs allehanda, SR 1, 2
Rekommenderad medialäsning: Arbetarbladet 1, 2, Dagens Arena, Norrbottens Kuriren, Östersunds Posten, GP, Allehanda, Aftonbladet 1, 2, Norrköpings tidningar, Trelleborgs allehanda, SR 1, 2
2 kommentarer:
Idag är det pengarnas rätt till bostad samt vissa förturer som Varbergs kommun har inom sitt bostadsbolag. De som är satta i skuld och inte tillhör någon av de prioriterade kategorierna får en "tak över huvud"-lägenhet utan möjlighet att komma vidare. Även om det byggs s.k. nyproduktion kommer det bara att vara vissa som får dessa lägenheter.
Jag vet hur Jana slåss för allas rätt att vara självförsörjande men jag vet att även när det satt en S-regering var det svårt att få bostad även om man hade inkomst. Idag är gruppen med försörjningsstöd högre och att bygga nytt inte någon lösningf för dem. Skulle önska att kommunen genom avtal med sin egen aktör VBAB och även privata aktörer samt köp av fastigheter VFAB kunde "lösgöra" för dem som står längst bort i bostadskön så att inte pyramiden bestämmer då nyproduktion bara ges till de som har råd med detta.
I grund och botten håller jag med dig Pierre. Med den bostadssituation som Varberg har så blir det omöjligt att ha en bostadspolitik som utgår från allas rätt till en bostad. Det blir istället marknadskrafterna som i praktiken styr helt och de med störst behov hamnar utanför.
Trots detta finns det redan idag avtal mellan Socialförvaltningen och VBAB och jag vet att VBAB gör vad de kan för att, inom de mycket begränsade möjligheter som finns, tillgodose de behov som Socialförvaltning har. Det finns även diskussioner med privata fastighetsägare, men här är det mycket svårare att göra överenskommelser. Här är jag övertygad om att kommunen skulle kunna ställa högre krav.
Men samtidigt har vi grund och botten ändå ett gigantiskt problem och detta handlar om att skapa en helt ny bostadspolitik som bygger på andra värderingar än de som gäller idag.
Skall en bostad i grunden vara en rättighet och inte i endast en marknadsfråga, så måste det ske genomgripande förändringar i politiken.
Jana Nilsson
Skicka en kommentar